GIP: ETT INKRETINHORMON MED FLERA METABOLA ROLLER 1-11

GIP och GLP-1 är två inkretinhormoner som frisätts i tarmen. De ansvarar för inkretineffekten som förstärker frisättningen av insulin efter måltid.

Hos personer med typ 2-diabetes är inkretineffekten nedsatt. En minskad inkretineffekt är förknippad med hyperglykemi.2

Ikon GIP

GIP och GLP-1 är inkretinhormoner som är glukosberoende och frisätts efter måltid.2

ikon inkretineffekt

GIP och GLP-1 ansvarar för inkretineffekten som förstärker frisättningen av insulin efter måltid.2 Vid typ 2-diabetes är inkretineffekten nedsatt.

ikon reglering av blodglukos

Även om både GIP och GLP-1 är viktiga för en optimal insulinfrisättning, stimulerar GIP insulinfrisättningen mer än GLP-1 och står för 2/3 av inkretineffekten.

Ikon GIPs effekter på flera organ

Senaste forskningen visar att GIP utöver att reglera blodsockret även hjälper till att reglera kroppsvikten och andra metabola funktioner.2,3,4,9

Se videon för att lära dig mer om vilken roll GIP har vid typ 2-diabetes.

GIP ansvarar för nästan 2/3 av inkretineffekten hos friska individer och är en mer potent insulinfrisättare än GLP-1.12

GIP
~44%

GLP-1
~22%

Glukos
~33%

Av den stimulerade insulinfrisättningen står glukos för ca 1/3 och den övriga insulinfrisättningen beror på den så kallade inkretineffekten. Av denna inkretineffekt står GIP för 2/3.12

GIP och sänkning av HbA1c

GIP hjälper till att reglera glukosnivån på två viktiga sätt:2,10,13

  • Förbättrar den glukosberoende insulinsekretionen från betacellerna
  • Förbättrar insulinkänsligheten

Se en kort video med Dr Frias om GIP och inkretineffekten

Metabola aktiviteter utöver inkretineffekten

Prekliniska studier visar på fler metabola aktiviteter utöver inkretineffekten. Mer forskning behövs för att förstå hur detta kan översättas till den mänskliga fysiologin.

Ikon insulinkänslighet

Insulinkänslighet

Vid övervikt och fetma kan insulinresistensen vara försämrad vilket med tiden leder till en försämrad betacellsfunktion.14-16 I längden kan detta leda till hyperglykemi och mikro- samt makrovaskulära komplikationer. Studier visar att GIP påverkar aptiten och ger ett minskat födointag.5-7,9-11

Ikon vikt

Lipidmetabolism

Vid typ 2-diabetes kan metabolismen och inlagringen av lipider i fettvävnaden vara dysreglerad.17-18 Prekliniska och kliniska data tyder på att GIP är involverad i lipidmetabolismen i fettvävnaden och kan hjälpa till med inlagringen av lipider, vilket kan förbättra insulinkänsligheten.9,10,13,17-20

Ikon hjärna

Potentiella effekter i CNS

Forskning visar att GIP-receptorer uttrycks i CNS och tros påverka kroppsvikten via att reglera aptiten och födointaget.9-11

CNS = central nervous system; GIP = glucose-dependent insulinotropic polypeptide; GLP-1 = glucagon-like peptide-1; T2D = type 2 diabetes.

Referenser:

  1. Bowker N, Hansford R, Burgess S, Foley CN, Auyeung VPW, Erzurumluoglu AM, et al. Diabetes. 2021;70(11):2706-2719.
  2. Nauck MA, Meier JJ. Lancet Diabetes Endo. 2016;4(6):525-536.
  3. Speliotes EK, Willer CJ, Berndt SI, Monda KL, Thorleifsson G, Jackson AU, et al. Nat Genet. 2010;42(11):937-948.
  4. Saxena R, Hivert MF, Langenberg C, Tanaka T, Pankow JS, Vollenweider P, et al. Nat Genet. 2010;42(2):142-148.
  5. NamKoong C, Kim MS, Jang BT, Lee YH, Cho YM, Choi HJ. Biochem Biophys Res Commun. 2017;490(2):247-252.
  6. Zhang Q, Delessa CT, Augustin R, Bakhti M, Colldén G, Drucker DJ, et al. Cell Metab. 2021;33(4):833-844.
  7. Mroz PA, Finan B, Gelfanov V, Yang B, Tschop MH, DiMarchi RD, et al. Mol Metab. 2019;20:51-62.
  8. Gasbjerg LS, Bergmann NC, Stensen S, Christensen MB, Rosenkilde MM, Holst JJ, et al. Peptides. 2020;125:170183.
  9. Finan B, Muller TD, Clemmensen C, Perez-Tilve D, DiMarchi RD, Tschop MH. Trends Mol Med. 2016;22(5):359-376.
  10. Kim SJ, Nian C, Karunakaran S, Clee SM, Isales CM, McIntosh CH. PLoS One. 2012;7(7):e40156.
  11. Adriaenssens AE, Biggs EK, Darwish T, Tadross J, Sukthankar T, Girish M, et al. Cell Metabn. 2019;30(5):987-996 e986.
  12. Nauck MA, Meier JJ. Diabetes. 2019;68(5):897-900.
  13. Mohammad S, Ramos LS, Buck J, Levin LR, Rubino F, McGraw TE. J Biol Chem. 2011;286(50):43062-43070.
  14. Freeman JS. Mayo Clin Proc. 2010;85(12 Suppl):S5-S14.
  15. Davidson JA, Parkin CG. Diabetes Care. 2009;32 Suppl 2:S331-333.
  16. Kahn BB, Flier JS. J Clin Invest. 2000;106(4):473-481.
  17. Gastaldelli A. Clin Sci (Lond). 2017;131(22):2701-2704.
  18. Jorge-Galarza E, Medina-Urrutia A, Posadas-Sanchez R, Posadas-Romero C, Cardoso-Saldana G, Vargas-Alarcon G, et al. Diabetol Metab Syndr. 2016;8:73.
  19. Varol C, Zvibel I, Spektor L, Mantelmacher FD, Vugman M, Thurm T, et al. J Immunol. 2014;193(8):4002-4009.
  20. Asmar M, Simonsen L, Madsbad S, Stallknecht B, Holst JJ, Bulow J. Diabetes. 2010;59(9):2160-2163.

PP-LD-SE-1122 | Juni 2023